Har kommit underfund med det faktum att jag är lyckligast när jag ensam. När jag om dagarna här på gården kan dansa omkring och dra larviga skämt, det är då blommar jag ut. Sedan när människor omringar mig, är det som om jag inte tar mig friheten längre att vara tokigt glad på gränsen till vansinne. Låter det galet?
Problemet med detta är att jag självklart har ett behov av social kontakt. Men denna kontakt kan inte vara riktigt sann innan jag kan bli sann runt folk. Än en gång så är det självklart att det finns undantag, människor som jag är näst intill övertygad om, kan stå ut med mina humörsvängningar. Jag betraktar människor med erfarenhet de som har en förmåga till ärlighet och öppenhet, det är beundransvärd.
Samtidigt, är det märkliga att jag känner att det blir mindre okej med åren att få tokspelet. Så är denna ärlighet inte sann? Det acceptabla är att må bra, att ha det bra eller att gnälla på vädret. Mindre acceptabelt är det att må toppen, må skit eller älska utsikten från fönstret. Hur kommer detta sig?
"Du har förändrat ditt sätt,
suddat ut varje spår,
men i själen din, långt långt in
ekar tonåringens vrål."
Länge leve humörsvängningar, tokspelen och kärleken till min kaffekopp! Länge leve våra smått okontrollerad känslouttryck! Länge leve livet!
P.S jag förstår att det finns två sidor av alla mynt, men just idag är den andra sidan alltför atrist.
No comments:
Post a Comment