Jag åkte från Island för en vecka sedan. Sov väldigt illa nätterna innan, jag kunde helt enkelt inte slappna av. Så jag anlände Arlanda ordentligt trött där brorsan överaskade med att möta mig.
Äntligen hemma, borta bra men hemma bäst. Eller snarare, borta bra men hemma fantastiskt. En hel del festligheter sedan jag kom hem. "If I told you my stories, and sang you my songs would you laugh at me?"
Men idag började allvaret, tillbaka på Gustavsgården. Det känns däremot sådär.
Min vardag här i jämförelse med Island är som natt och dag. Jag vet inte var jämförelsen skulle börja. Island gjorde mig galen när ingenting hände, mitt liv kändes som en tändsticksask, nästan. Jag fann dock något slags ro, ett lunk, ett eget tempo. Med bergen som tröst klarade jag av de mesta av väder, och lärde mig uppskatta nya saker.
Till slut tog tristessen över och jag började ifrågasätta allting. Samlade på mig ett par rejäla tvångstankar, men kom ut levande och lite mer tydlig. Inser att jag står ut med mig själv, att jag klarar av mig själv och det funkar och är fint. Samtidigt som man inte "hittar sig själv" och blir värsta ball. När allt kommer omkring är det finaste att dela en regnbåge med en vän, hej vän.
Stockholm är Stockholm på grund av folket, jag gillar Stockholm.
Det som är mest ansträngande med att vara hemma, förutom själva omställningen, är att behöva ta tag i allt. Ta tag i framtiden och göra något vettigt med tiden, på alla plan. Att dra upp huvudet ur sanden, möta prestationsångesten head on. Bestämma sig, stå för något och fatta en himla massa beslut. När jag var barnet ville jag bli brandman.
Nu blir det inget mer bloggande på ett tag. Tack och hej leverpastej.
